Långt inlägg men önskar verkligen att ni läser hela och dela/tipsa gärna om ni har någon i er närhet som ni tror skulle bli stärkta av min historia.
Jag har fött alla mina tre barn med kejsarsnitt men de har varit väldigt olika – både orsakerna till snitten och hur de gick till. De har också påverkat mig känslomässigt på olika sätt. Jag vill berätta min historia för att ge er exempel på hur olika även kejsarsnitt kan gå till och jag vill förmedla hur viktigt det är att läsa på om vilka val vi har och vilka våra rättigheter är inför och under förlossningen. Det här är en KVINNOFRÅGA och det är VÅR RÄTTIGHET att bli informerade om de olika val som finns när det kommer till vår förlossning.
När jag skulle föda mitt första barn var jag 26 år och på grund av att min dotter, som i dag är 18 år, hade bajsat i fostervattnet under förlossningen blev det kejsarsnitt. Beslutet togs i samråd med mig och själva snittet kändes helt okej. Det var däremot jobbigt direkt efteråt eftersom jag fick ligga själv på “uppvaket” (operationsavdelningens uppvakningsavdelning) – separerad från min nyfödda bebis.
Jag tror att min övertygelse om- och starka känsla för, att ha mina barn nära hjälpte mig att snabbt knyta an till mitt barn trots att vi varit separerade några timmar direkt efter förlossningen. Så fort hon fick komma till mig kände jag mig genast väldigt bekväm i mammarollen och amningen kom fort igång. Jag tror också att de ödmjuka, inkännande och respektfulla läkarna och barnmorskorna bidrog till att det inte kändes känslomässigt jobbigt efteråt.
Förlossningen med min mellersta dotter, som i dag är 10 år, blev helt annorlunda. Tillsammans med min man hade jag förberett mig så mycket det bara går om förlossningar. Jag hade läst böcker, gått på förlossningsförberedande kurs, gjort gravidyoga och även pratat igenom min tidigare förlossning och min önskan om den kommande. Jag ville föda vaginalt den här gången. Jag hade även lyckan att få ha med mig min bästa vän, som är doula. Det slutade dock ändå med att den förlossningen lämnade mig ett stort ärr i själen, som jag fortfarande bär med mig.
Min man, min doula och jag var hemma i många timmar innan vi åkte in till sjukhuset. När jag väl kom in var jag öppen runt fyra centimeter och jag kände att jag hanterade värkarna bra. Trots det blev det ganska snabbt beslutat att de skulle snitta mig igen. Den här gången inte i direkt samråd med mig utan mer som ett ultimatum konstaterat på ett otroligt okänsligt sätt av den ansvarige läkaren på plats. Med ord som: “Ja du kan ju fortsätta såhär (med mitt, enligt läkaren, oeffektiva värkarbete) i några timmar till men det kommer ändå sluta med snitt (baserat på att det blev snitt vid 4 cm förra gången)”. Min doula föreslog alternativ men läkaren och barnmorskan (som dessutom var höggravid och jobbade sin sista dag den dagen) var inte intresserade av att lyssna utan betedde sig väldigt auktoritära och beslutsamma.
Det skedde många olika överträdelser mot min vilja under de få timmarna jag var på förlossningsavdelningen men det är så svårt i en sådan skör situation, som det är under en förlossning, att hitta kraften att stå upp för sig själv och våga lyssna till sin kropp.
Efter förlossningen och lång tid efter var jag mycket nedstämd och så här i efterhand kan jag se att det hade att göra med allt som hände den dagen på sjukhuset. Allt sköttes så dåligt även efteråt. Läkaren kom exempelvis aldrig in efter snittet och återkopplade inte med mig, vilket är något som egentligen ska göras. Flera personer som arbetar inom förlossningsvården, både läkare och barnmorskor, har läst min journal från den förlossningen och kan inte förstå varför det blev kejsarsnitt. Ingenting indikerar att bebisen var stressad eller att jag inte skulle ha klarat att föda henne vaginalt.
Jag hade kunnat skriva mer detaljerat om allt som hände den dagen men jag känner att det viktigaste är att förmedla vikten av att bearbeta en traumatisk händelse. För mig var det otroligt läkande att få prata om allt som hade hänt – om och om igen – och våga känna på alla känslor som kom efteråt. Många tårar har det blivit blandat med frustration och ilska.
Att vara nära i kärlek är också helande. Liksom med min förstfödda dotter fick jag snabbt en stark anknytning med min mellersta dotter. Detta, tillsammans med bearbetning av mina känslor, tror jag var förutsättningarna för att vilja ha ett tredje barn.
När jag blev gravid med vårt tredje barn ville jag försöka föda vaginalt, men i Sverige önskar man helst att efter två kejsarsnitt bör tredje förlossningen vara ett planerat kejsarsnitt.
En fantastisk barnmorska tipsade mig om att läsa på om något som heter ”Gentle Cesarean”, familjevänligt kejsarsnitt. Denna video tittade jag på inför, i denna klipper de dock navelsträngen på en gång. Det gjorde de inte under mitt. Snitten utförs med tänket att det ska vara lugnt när bebisen föds och mamman ska vara mer delaktig. Läkarna som jobbar på detta sätt i bl.a England, Venezuela och USA förstår inte varför inte alla sjukhus i världen tillämpar detta sätt – speciellt vid planerade kejsarsnitt men även vid en del akuta snitt som inte är urakuta. Det kräver nämligen inte något mer från sjukhusets sida och tar endast lite längre tid än vid ett ”vanligt”. Det är inte heller mer riskfyllt. Det verkar mer handla om ett synsätt/mindset. En av läkarna i England som utför familjevänliga kejsarsnitt menar att för de som utför ingreppet är det en daglig rutin medan det för den födande kvinnan och partnern är en ”one in a life time experiences” och värt att göra till den bästa. Fint tankesätt tycker jag.
Efter jag läst på om familjevänligt kejsarsnitt kände jag en sådan glädje och hopp. Det här var precis det jag önskade. Så jag bokade tid hos min läkare på förlossningen där mitt planerade snitt skulle vara och berättade i detalj hur jag önskade det (för det är inte en självklarhet att svenska läkare vet hur man utför ett familjevänligt kejsarsnitt).
Ett familjevänligt kejsarsnitt går till på bla följande sätt,
- Elektroder placeras på sidan alt ryggen på mamman så att bröstet är fritt för bebis på en gång.
- Infarter sätts på den icke dominanta handen.
- Om önskan finns så kan man ha genomskinligt skynke så att mamman får möjlighet att se sitt barn förlösas.
- Snittet görs och bebis får i lugn takt komma ut. Man kan även låta bebis själv får trycka sig ut.
- Belysningen dämpas så snart bebis är ute och tyst i salen.
- Sen avnavling tillämpas, moderkakan läggs i en påse som partnern kan hålla i ovanför bebis.
- Hud mot hud. Bebis på mammans bröst så snart moderkakan är ute. Genom hud mot hud vet man att bebis omställning till livet utanför livmodern underlättas, tex andning och blodsockerreglering. Det har även en smärtlindrande effekt.
På de kliniker där man utför denna typ av kejsarsnitt har resultaten varit fantastiska: återhämtningen för mamman är mycket snabbare, anknytningen för både barnet och mamman gynnas, och amningen kommer igång fortare. Här, här och här finns det fler artiklar om detta. Om ni googlar ”Gentle Cesearen” så finns det mycket att läsa och videor att se. Dock hittar jag INGET på svenska? Så på tiden att berätta om detta alternativ tycker jag!
För mig blev denna upplevelse helt annorlunda, jag blir fortfarande tårögd när jag tänker på det. Det var en helt annan närvaro för både mig och min man. Jag fick vara med och bestämma, det var vår födsel mer än ett operativt ingrepp. Det blev precis som jag hade önskat: med bland annat dämpad belysning, tyst i salen så fort de öppnade mig, sen avnavling (min man höll i moderkakan i en påse ovanför vår son tills navelsträngen var tömd på blod). Jag fick honom på mitt bröst på en gång så snart moderkakan var ute. Han sökte bröstet på en gång och barnmorskan sa att hon aldrig sett något liknande vid ett snitt, eftersom bebisarna som kommit ut den vägen brukar behöva lite längre tid på sig.
Sen låg han där, min lille skatt, på mitt bröst det första dygnet. Kan också se såhär i efterhand att även min fysiska återhämtning blev lättare. Inte så konstigt då sambandet mellan kropp och sinne är ett faktum.
För mig var det här ett sätt att vända känslan av maktlöshet till att bli ”empowered” och det är något jag önskar till alla kvinnor. Hoppas min berättelse kan vara till hjälp om någon av er därute känner igen er. Hör gärna av er om det är något ni undrar.
Kram Anna